Familjen fick problem med astma

Så här slutade resan med Volvon till Arvika i helgen.

Bärgare

Bilen var fullpackad, precis som släpkärran vi drog med oss. Strax innan Kil skulle jag köra om en bil som körde mer än sakta. När jag låg jämsides med den andra bilen så bara dog Volvon. Färddatorn förkunnade:

MOTORPRESTANDAN NEDSATT, KONTAKTA VERKSTAD

Bilen kröp fram med 10 km/tim trotts plattan i mattan. varför gör man så? Det måste vara någonting instinktivt som gör att man tror att det gär bättre om man trycker hårdare på gaspedalen. Jag hann precis svänga ner på en grusväg innan motorn stannade helt.

Jag är evigt tacksam för Falck´s Assistance-försäkring.
Ett telefonsamtal till 020-22 00 22 fixar allt!

Bärgaren kom på 30 minuter, hivade upp Volvon på flaket och började ringa efter hyrbil. Det visade sig vara lite problem eftersom vi behövde dragkrok. Det ordnade sig dock och MabiRent skickade en Volvo V70 med krok från Kristinehamn. Jag blev avlämnad vid Mabis kontor i Karlstad och bärgaren drog vidare med min bil till Volvoverkstaden. Jag fick min hyrbil och kunde åka ner till verkstaden och packa om alla grejor och köpa med mig mat till resten av familjen som satt kvar i den fina skogsdungen där bilen stannade. 2 timmar efter haveriet var vi på väg igen och efter det funkade allt som det skulle hela helgen.

Vad var det då för fel på bilen?

För tre år sedan trimmade jag bilen med en trimsats som ändrar bilens elektronikbox utan yttre påverkan. Till denna trimsats ingår ett sportluftfilter som ska ge spisen lite extra syre. Detta luftfilter skall enligt instruktionerna göras rent rätt ofta visade det sig. Jag har gjort rent det där filtret exakt 0 gånger sedan det installerades!

Vår stackars Volvo har helt enkelt haft synnerligen svår ansträngningsastma de senaste åren……..

I morse satte jag mig i hyrbilen kl. 05.00 för att åka till Karlstad och hämta hem Volvon. 6 timmar senare var jag tillbaka i Botkyrka för att slutföra ett jobb och kl. 15.00 var jag hemma i Viksjö igen. Det känns lite konstigt att hinna så långt på så kort tid.

Nu sitter det ett nytt originalfilter (som inte behöver rengöras så ofta) i bilen, en ny luft-någonting-pryl och en lika ny turbo-någonting-mojäng som båda blev kvävda av luftfiltret. Haveriet kostade en del, men jag får intala mig att det kunde kanske ha varit värre! Ska man ha kul så kostar det helt enkelt! Det vet jag och det vet de flesta av mina kompisar. I alla fall de som jag cyklar tillsammans med.

Annons

Utflykt 2007

Polaren Thomaz, som ser livet som ett äventyr, fick mig att avstå SingleSpeed VM i Scotland till förmån för en äventyrsresa till Skeikampen i Norge. Där hölls nämligen evenemanget Utflukt 2007.

Torsdag
Vi packade bilen på torsdagsmorgonen och drog iväg. GPS:en sa 68 mil till ankomst men sällskapet var trevligt och samtalsämnena många. Vi försökte att lokalisera Leffe som också skulle till Skei, Leffe är en kompis som T hade träffat på Costa Rica 2006. Leffes lilla Fiesta hängde inte med min röda sportbil så vi bestämde oss för att sluta vänta och dra på till lunchstoppet hos min svärmor i Arvika. Jag och T hann skruva ihop svärmors nyinköpta motionscykel innan Leffe kom fram.

Jag har tagit till mig det väsentliga av Värmländska seder. Nationalrätten Nävgröt med fläsk och den självklara drycken Skogsstjärnan. Jag och min kära svärmor bestämde oss för att bjuda på den värmländska nationalrätten, dock utan alkohol. Både T och Leffe åt rejält och påstod att de tyckte det smakade gott.

Allt är dyrt i Norge, därför bestämde vi oss för att bunkra matvaror. Det nya köpcentret i Charlottenberg blev nästa stopp. När vi drog vidare ville T köra. Visst fick han det. Det var en jäkla tur för jag hade blivit vansinnig på alla Norrbaggar som konstant kör 10 km under gällande fartbegränsning hela tiden. T däremot kunde hålla sig lugn hela vägen upp till Skeikampen.

När vi kom fram träffade vi Geir som också var med till Costa Rica. Geir var en kille i min smak. Precis som jag gillade han öl och cykling. Hans hemsida hittar Du här: bermaster.com

Geir hade varit i stugan sedan tisdagen tror jag. Det hade regnat i princip oavbrutet sedan dess så Geir hade druckit öl mest hela tiden. T & jag hade med oss tre plattor öl så Leffe skulle inte behöva ha med sig några öht. Det hade han ändå och vi skällde lite på honom. Vilken jäkla tur att Leffe inte löd oss för biran tog slut till sista burken på lördagsnatten innan vi skulle åka hem.

Det blev ingen cykling som vi hade planerat. Vi satt i stugan, drack bira och lärde känna varandra istället.

Fredag
Första dagen på Utflykt 2007. Vi bodde ju nere i stugbyn och samlingsplatsen för stigturerna var uppe på Tunet. Vi hade 1000 m konstant brant uppförsbacke till starten, jäklar vad jobbigt!

Vi valde den enklaste gruppen ”livsnytere”. Några var riktiga nybörjare, så gruppen delades upp i två grupper. Detta gjorde oss till svans eller kvast i den främre gruppen som trots ”livsnyteriet trampade på riktigt fort. Leffe däremot hade inga problem med farten. Han är en krutgubbe på dryga 60 bast som trots helt paj rygg och en hand som har fastnat i infällt läge cyklade skiten ur Livsnytere-gruppen och bombade ifatt expertgruppen…

I början av turen fick vi släpa och bära cyklarna en hel del och jag tänkte ”var det här så jäkla roligt? Åka 75 mil till Norge för att bära cykel…” Men vi fick verkligen lön för mödan. Det var grum skrattfest när vi bombade utför på helmulliga singletracks som slingrade sig förbi små fjällsjöar eller klängde sig fast på krönen av überbranta raviner.

Till fikastoppet hade T och jag kommit på snilleblixten att ha kall grillkorv med oss. Perfa! Det var bara en immig Ringnes Pils som fattades. Till efterrätt blev vi bjudna på vattenmelon av en tokig Norrman. Han hade burit med sig en melon som säkert vägde 5 kg i ryggan hela vägen. Reeespect!

Singletrackandet fortsatte men nu i form av uppförsbacke. Det var tungt men vyerna och löftena om ännu mulligare utförskörningar fick oss att hålla kadensen uppe. Flera fjällsjöar och fjällbäckar passerades eller korsades. Det smarta draget att köra i vinterpjuck av Gore-Tex visade sig vara en fullträff. Det var rejält blött och lerigt även uppe på fjället, men våra fossingar var varma och gosiga hela dagen.Det var knappast märkbart när stigen började luta utför. Men snart slingrade den sig utför som en kåt boaorm längs den norska fjällsidan. Weeeehaaa! T bombade utför och klarade den avslutande branten med såphal lera. Själv skickades jag ut i grönskan vid sidan om på samma ställe… Denna brant kallas numera Lerstigen.Nu var det enligt GPS och guide ca 5 km grusväg kvar ner till Utgångspunkten. Lite trist avslutning på en i övrigt superfilibabba-tur tyckte vi och trampade iväg. Kort därefter sa en norrman att vi skulle leta efter en stig som svängde av åt höger. Den var tydligen svår att hitta men skulle vara lite roligare än grusvägen. Vi spanade och hittade stigen som visade sig vara en lite mindre väg. Nåja, lite roligare än stora grusvägen borde den ju vara. Vi stannade en kort stund och fick med oss ytterligare några cyklister. I likhet med Lerstigen märkte vi knappast att lutningen ökade förrän farten var så pass hög att vi fick börja bromsa. Nä vad f-n, här bromsas inte när man har så fina stigar att bomba på! Jag slängde i en tyngre växel och accelererade. Farten låg över 50 blås när stigen ändrade form från slät och rak till någonting med två djupa traktorspår som liknade en rodelbana. Jag hamnade i ett av spåren och hade några sekunder där jag tvivlade på att jag skulle klara det. Nu gick det bra och jag tog den kommande kurvan på kanten av spåret med SPD:n urklickad. I med foten igen och accelerera. 3-4 kurvor senare var vi nere på grusvägen och stannade för att bara asflabba. Trippelt Weeeehaaa! Denna väg kallas numera Traktorstigen.

Eftersnack och garv i stugan. Det gick en del pilsner. Senare på kvällen fick jag den briljanta idén att åka upp till puben. Ingen i stugan var sugen så jag trampade iväg själv. Tänk vad lätt den där 1000-metersbacken kändes med vetskapen om en kall pils på toppen! När jag rullade hem till stugan missade jag avfarten med ca 1 km. Fick därför trampa tillbaka, uppför naturligtvis, för att hitta hem.

Lördag
Vädret såg ännu bättre ut än på fredagen, dock syntes några mörka moln långt bort. Samma procedur, 1000 meter uppförsbacke till starten.

Idag tog vi liften upp till toppen och cyklade iväg längs en fjällkam med vidunderlig utsikt. T kände sig skraj och hade av någon anledning svårt att få flow i åkningen. Själv tyckte jag att stenarna såg elakt vassa ut och tog det lugnt därefter. Snart kom vi till en brant där vi fick klättra ner med cyklarna. Tydligen var det två FR-kids som tog branten utan fotisättning. Reeespeect!

Kommande timme kan sammanfattas med kort cykling – bära, släpa cykel – kort cykling – bära, släpa cykel o.s.v. Till på köpet började det att ösregna! Bara att slita vidare. Vi samlades vid samma ställe som dagen innan för att fika. Det var inte njutbart med kall korv idag och regnet strilandes ner innanför jackan.

Vi var rejält slitna när vi drog iväg längs samma stig som igår. Bestämde oss därför att fortsätta gå med cyklarna trots att stigen var cyklingsbar. Detta var helgens andra riktiga genidrag eftersom vi vilade oss medans vi gick och var återigen pigga när den kåta boaormen låg inför våra fötter igen. Nu visste vi ju vad som väntade och orkade satsade lite extra från början. Jävlar i min lilla låda vilken skrattfest! Lerbranten var lika dum mot mig som tidigare men jag skulle visa vem som bestämde. Knatade därför upp igen och satte den direkt. Wooopiiiidoooo! Tyvärr hade en kille vurpat rätt illa och skadat knäet när vi kom ner till vägen. Han hade fått hjälp och folk pysslade om honom. Bil var på väg och vi kunde inte göra mer. Trampade iväg med vetskapen om Traktorstigen… Vi väntade in lite folk som följde med oss Svenskar. Jag visste ju vad som väntade och kunde köra på lite extra. Var först ner och kunde samla in alla cyklister nere vid grusvägen. Samtliga dök upp efter sista kurvan med ett flin som gick från öra till öra!

Eftersnack och obligatorisk pils i stugan. Vädret var fint och vi samlades ett gäng Svenskar och Norskar utanför vår stuga i sann förbrödring. T:s superdyra I-Podhögtalare levererade schysst musik tills en av Norrbaggarna ville höra Carola´s ”O´h Mickey” Då hängde sig I-Poden!

Senare på kvällen fick jag med mig Geir upp till puben. Han är en stark jävel och jag slog mitt backrekord med drygt tre minuter, halvpackad! Det är dyrt i Norge. Vet ni vad det kostar att bjuda 4 polare på bärs? 300 Norska pengar. Det är ju för f-n 360 kronor! När vi kom hem till stugan gjorde vi oss varsin fyllemacka och drack upp de två sista ölen! Snacka om bra timing.

Söndag
T kände sig krasslig och avstod. Gammelgubben Leffe hängde med ungtupparna i grannstugan på en 4-timmarstur medans Geir och jag cyklade en kort lugn tur. Vi trampade samma 1000-metersbacke upp till starten och vidare ut på fjället längs grusvägarna. Det gick bara uppför och vi samlade ihop drygt 4 km uppförskörning innan vi var framme vid den underbara Traktorstigen!Geir ville fortsätta en bit till men jag tyckte att det räckte och gjorde mig redo för utförsåkning. Jag satsade, med mina mått, hårt och småhoppade på stenar och mindre gupp. Jag var säkert så högt som 15-20 cm ovanför backen. Nu kunde jag ju svängarna och kände skönt flyt nerför ända till sista kurvan. Där stod det 8 jävla kossor (ja riktiga kor alltså) mitt i vägen! Panikbroms, sladd och en jävla tur gjorde att jag kom förbi. Men jag kände doften av koskit direkt ur arslet på dem. Så nära var det, bara så att ni vet!

Hem och packa och städa ur stugan. Vi tog Geir med oss i bilen och körde honom till Oslo. 25 mil i Norge tar 4 timmar. Vi körde de resterande 45 milen på svenska sidan på samma tid! Vad fan är det med norrmännen?

Sammanfattning
Terrängen uppe på Skeikampen är inget för nybörjare om man inte kör på grusvägarna förstås. Vi släpade, bar och puttade cykel mycket men det var det värt. Nästa år ska vi bo uppe på Tunet där alla begivenheter finns och turerna startar och hoppas att vi får med oss några fler svennar.

Resten av mina bilder hittar Du här: pixbox.se och polaren Thomaz proffsbilder hittar Du här: thomaz.se

Tråd på Happymtb.org: Skeikampen i Norge 17-19 Augusti [Terrengsykkel]

Vehôgging & måntinbajk på Värmländska

Ni som läste mitt inlägg fån midsommardagen kanske kommer ihåg att jag mediterade över en stor hög med okluven ved?

Idag skulle de resterande klabbarna tas. Till min hjälp hade lånat in en riktig klyvyxa, en kil och en slägga. Jag gjorde mig redo och svingade yxan ner i den första vedkubben….

Surved

Splosch! Veden var så sur att jag sänkte yxan i träet utan att få kubben att spricka det minsta. När jag till slut lyckats att lirka loss yxan försvann huggmärket precis som när en torr lite skrynklig svamp blir blöt igen. Det syntes fan inte att yxan hade suttit där! Här fick jag mig ett riktigt styrketräningspass på ca. 4 timmar, men nu är veden kluven!

Svettiga träningskläder!

 

På kvällen hängde jag med klubben, Arvika IS, på deras MTB-träning.
Nu vet jag hur en sån går till: grusväg – hårdkörning – många slakmotor (långa sega uppförsbackar). Rundan från start till slut skulle ta ca. 2 timmar, men vi kom tillbaka till stan redan efter 75-80 minuter. Som tur var fick jag mig en guidning av Arvikas utkanter och fick därmed ihop 120 minuters XC-svettocykling. Nice!

OK, Ni AIS:are som eventuella har hittat hit: Det var inte så farligt som det lät.

Det händer en del…

Jag har prioriterat rätt hårt ett tag nu så datorer och internet har fått stå åt sidan. Det händer rätt mycket ute i min riktiga värld.

Påsk
Som vanligt åkte vi upp till stugan i Lofsdalen över påsk. Det brukar vara några kanondagar med skidåkning, blå himmel och gassande sol. I år drog vi nitlotten eftersom det blåste 15-20 m/s hela tiden. Att åka skidor på fjället var inte att tänka på. Men jag roade mig så gott det gick ändå.

Snömonster

Vänliga människor
Jag förundras över att det finns så många vänliga människor. Det visar dock att det fortfarande finns hopp för världen. Inför en cykeltur på min nya racer frågade jag om någon hade ett par pedaler att låna ut. Jag fick på bara några timmar svar från två personer som ville skänka mig passande grejor! I samma andetag berättade jag att mina däck började bli rätt slitna och vips så hörde en tredje person av sig och gav mig ett par racerdäck med kommentaren ”däcken passar bra mycket bättre på din cykel, än i en låda i min källare!”. Tack ska ni ha!

Nya Battaglinen

Paris-Roubaix
Denna klassiska cykeltävling avnjutes på bästa sätt naturligtvis tillsammans med likasinnade. I söndags var vi ett rätt stort gäng som träffades på en pub som abonerats för ändamålet. Pubbesöket föranleddes av en cykeltur på försommarfina vägar mellan Barkarby & Sigtuna. För att få rätta Paris-Roubaix-känslan kördes en del grusväg som resulterade i cirkus 10 punkteringar. De flesta av oss klarade oss med enkelpunka, men några drabbades dubbelt upp…..

Uteserveringen på Lilla Barkarby har blivit cykelparkering