Min äldsta dotter Johanna har problem med hundar. Hon blev skrämd när hon var liten och är sedan dess maniskt rädd för hundar. Detta ställer till problem för henne då hon noga måste välja vem hon ska leka med. Det får ju inte finnas någon hund, eller katt för den delen, hemma hos kompisen. Det ställer också till det för resten av familjen eftersom vi också måste planera våra aktiviteter lite grann.
Problem är till för att lösas så också J’s hundrädsla. Vi har sagt till J att vi måste träffa hundar så att hon vänjer sig och när vi åkte upp till Lofsdalen över påsk så passade vi på att titta in hos min gudson i Torsby. Där finns sedan några veckor en 11-12 veckor gammal Golden retriever-valp som heter Azlan. Alltså han är så gullig att det inte går att låta bli honom. J var rädd som vanligt och vägrade att gå in i huset om inte valpen var instängd i ett annat rum. Vi gosade med Azlan medans J satt rädd och ängslig på en stol i köket. Men strax innan vi skulle gå så förmådde hon sig att klappa valpen på rumpan om vi höll i huvudet på honom. Ett litet framsteg för J!
När vi åkte hem efter påsk stannade vi till för att hälsa på Azlan igen. J deklarerade -”ni får gärna gå in och hälsa, men jag sitter kvar i bilen!” Så blev det inte, jag bar en skrikande och gråtande unge ur bilen för att hon än en gång skulle få träffa den söta hundvalpen. Jag tog det lugnt men närmade mig sakta men säkert trappen där de satt med Azlan i koppel. J grät så att hon skakade och höll mig krampaktigt om halsen. Men efter en stund så satt vi också på trappen men med mamma som tryggt skydd mellan oss och hunden. Sen gick mamma…………
Jag är lätt sönderbiten på båda händerna och underarmarna och Johanna vill nog träffa Azlan igen……..