25 år med kartor

Jag skulle ta examen från skidgymnasiet i Torsby och hade precis fått klart med ett jobb. På svenskalektionerna sista månaderna innan skolslutet fick vi lära oss hur man ställde upp ett maskinskrivet brev. Ni vet: mottagaradress uppe till höger, Rubrik, ingress, indrag vid start av stycke osv. osv. För att göra det hela lite verklighetstroget hade läraren plockat med sig tidningar från arbetsförmedlingen. På den tiden var det tjocka tidningarna från AF fulla med riktiga jobbannonser och för oss som skulle sluta gymnasiet med bara två eller tre års utbildning var det bara att välja och vraka bland jobben som lagerarbetare, vaktmästare eller sorterare. Mitt maskinskrivna brev och mitt CV som då bestod av grundskola, gymnasieutbildning och en kurs med SISU-idrottsutbildarna gav mig ett jobb som vaktmästare på ett kontorshotell i Bromma. Nu blev det tack och lov inte så. Med hjälp av några telefonsamtal och goda kontakter så ändrades mina planer bara någon vecka innan skolavslutningen.

Tack vare Bruno Jervfors kunde jag måndagen den 13 juni 1988, tre dagar efter examen, kliva in på Lantmäteriavdelningen på Järfälla kommun och börja arbeta. Idag skulle man nog kalla det en lärlingsplats då jag var helt outbildad i yrket och endast visste att jobbet involverade kartor på något sätt.

Efter en kort introduktion av Bruno och nödvändig pappersexercis (anställningspapprena skrevs på plats och lönen sattes till astronomiska 7500 kr/mån före skatt) blev jag presenterad för mina blivande arbetskamrater. Jag skulle jobba tillsammans med Göran och Gunlög.
Efter fika åkte vi ut för att göra en utsättning av ett garage. När vi kom fram satt där redan en gjutform och Göran deklarerade ”de jäklarna har redan börjat, vi får göra en inmätning istället!” Jag begrep inte mycket i början, men snappade upp lite grann hela tiden.

Eftersom Gunlög var den av ”utefolket” som senast hade utbildat sig så var det i vårat mätlag som den nya totalstationen, en Geodimeter 400 med Geodat 126/HP41 som fältminne, hamnade. Gunlög mätte och Göran och jag tog hand om slägga, träpålar och gränsrör. Göran lärde mig mycket om hantverket med att slå pålar och rör och hur man fuskade utan att det märktes. Han var av det äldre gardet som aldrig riktigt kunde anamma den nya digitala tekniken, men när det kom till avvägning med så var rollerna ombytta. Göran mätte med mig som protokollförare och Gunlög fick gå med avvägningsstången. Han var säker som få på att läsa av den manuella avvägarens över- mellan- och understreck mot avvägningsstången där man skattade millimetrarna, och trots att tågen var långa och krokiga så diffade framåt och bakåt sällan mer än några mm.
Jag ville dock mer och hade tur när Gunlög beslöt sig för att byta jobb. Jag hamnade tillsammans med Lasse som fick ta över mig som pinnis och totalstationen eftersom han var näst yngst och vars utbildning hade längst bäst-före-datum!

geodimeter 400

Nu exploderade det! Lasse tyckte att det var kul att lära ut och jag sög åt mig som en svamp. Det tog inte lång tid innan vi delade på ansvaret att förbereda jobben och stå bakom instrumentet och det var nog Lasse som indirekt fick mig att börja plugga igen. 1991 tog jag tjänstledigt från kommunen och hoppade på Mät- och Kartteknisk utbildning vid Åsö gymnasium i Stockholm vilket innebar två års heltiddstudier i gymnasieform. Utbildningen var väl inte direkt anpassade till den allra senaste tekniken. Vad sägs om att det ingick i kursplanen att lära sig att framställa kartor med hjälp av en portabel kartograf, måttband och kompass! Lite teknik fanns det i alla fall och jag hade tur då de båda kartprogrammen KORDAB och Autoka PC som användes för kartframställning hos min arbetsgivare även fanns representerade på skolan.
Under fältövningarna i Rånäs 1992 var vi ett modigt gäng som byggde fackverkstorn på dagarna och mätte stomnät på nätterna då det var svalt och sommarvärmen inte skapade luftdaller som försvårade sikten i mätinstrumenten. Tornen var 23 meter höga med en liten plattform på 21,5 meters höjd. Sista fackverksdelen var så smal att man bara kunde sätta en fot i taget i trappsteget när man klättrade upp.

G-torn

Jag lärde mig en hel del och kom tillbaka till mitt jobb som utbildad mätningsingenjör med jämförelsevis goda kunskaper i programmen KORDAB och Autoka PC. Detta gjorde att jag blev involverad i uppbyggnaden av kommunens kartdatabaser för primärkarta och fastighetsdata tillsammans med 1:e mätningsingenjör Eriksson.
Programmet KORDAB snurrade på i ett internet nätverk i ABC800-miljö där alla punkter lagrades på en bandstation med ett internminne på 2 Mb. Vi fyllde detta minne under arbetet med kartbaserna och var tvungen att uppgradera. Ett nytt minne på 5 Mb sattes in och 1:e mätningsingenjör Eriksson berättade stolt i fikarummet att vi nu aldrig skulle behöva utöka minneskapaciteten. 5 Mb skulle räcka till allt som vi behövde spara! Strax därefter, året var 1992 tror jag, installerades ett gemensamt nätverk för PC i kommunhuset och ABC800-miljön skrotades.

Åren rullade på men jag hade aldrig tråkigt. Arbetsuppgifterna var varierande och jag hade kul tillsammans med jobbarkompisarna. Vi var iväg på organiserade resor där SKMF-dagarna var målet och helt oorganiserade resor till Sälen, Åland och den betydligt mindre ön Eldholmen i Mälaren där målet var något helt annat!
De sista tre åren fick jag möjlighet att leda Lantmäteriavdelningen som chef för både kart- och mätpersonal. Det var en intressant period där jag lärde mig mycket. Men efter 13 år på samma ställe tyckte jag att det var nog och sökte nya utmaningar i grannkommunen Ekerö.

På Ekerö var rollen en annan. Jag jobbade som Kart- och GIS-samordnare och ansvarade för uppbyggnad och utveckling av ett kommungemensamt GIS. Lägg därtill att jag var kartansvarig för ett EU-projekt där vi samarbetade med Ekerö´s vänorter i Estland och Lettland.

Under en utbildning i samband med att jag bytte jobb så träffade jag Magnus Thunstedt vilket resulterade i att jag erbjöds extrajobb i hans nystartade firma. För att kunna ta dessa jobb var jag tvungen att starta en egen firma. JR Kartservice bildades och ett frö såddes. År 2000 hoppade jag in som delägare i Atrigo AB och fick fullt upp med att hålla ordning på allt digitalt material som producerades i samband med byggnationen av 23 mil järnväg längs norrlandskusten.
Under 8 år hade jag Botniabanan AB som min huvuduppdragsgivare där jag jobbade som datasamordnare framför allt med teknikslagen mark och signal.

Premiärtåget på Botniabanan

2008 var mitt uppdrag för BBAB slut och vi flyttade till Arvika där min fru är uppväxt. Inför flytten sonderade jag terrängen för att driva mitt eget företag vidare men såg att det skulle bli svårt samtidigt som jag tyckte att allt som hade med flytt och att komma till ett nytt ställe räckte gott. Jag la därför företagsplanerna på hyllan och tog anställning igen.

Jobbet som säljare i Karlstad varade bara i sex månader av olika anledningar. Jag gick hemma i några månader och insåg att det fortfarande inte fanns något passande jobb för mig i Arvika. Jag gjorde därför större och större cirklar på kartan i min jakt på nytt jobb och fick anställning som GIS-ingenjör på Lerums kommun dit jag veckopendlade under ett drygt år. Jag är hängiven och gillar mitt yrkesval och var inte beredd på att byta karriär och betalade därför ur egen kassa mitt dubbla boende och alla resor som jobbet innebar. Jobbet var roligt och arbetsplatsen hade en behaglig stämning. Mina arbetsuppgifter bestod bland annat av att drifta Autoka PC, programmet som jag lämnade i Järfälla ungefär 10 år tidigare! Jag trivdes bra men längtade naturligtvis hem. Att ligga borta hela veckor och bara träffa familjen på helgerna tär på en.

Så till slut så dök det äntligen upp en annons där Lantmäteriet/Metria sökte folk till ett antal orter i Sverige. Karlstad fanns inte med i den annons där jag hittade de mest intressanta arbetsuppgifterna men jag sökte ändå och talade om att jag ville sitta i Karlstad, och så blev det. Nu jobbar jag åt Metria AB tillsammans med ett  bra gäng.

25 år med kartor alltså! Vad ska man göra sen då?

Annonser

Årsbokslut i text och bild

Då var ytterligare ett år till ända. Mycket har hänt men ändå inte. Den stora grejen är ju naturligtvis att familjen flyttade från Viksjö norr om Stockholm till Högvalta strax utanför Arvika i somras och den grejen har väl präglat hela året på flera sätt.

Men för att sammanfatta året mer kronologiskt så började det nya året med en alltid lika trevlig nyårsfest hos familjen Backlund.
Nyårsfest

Ida lär sig åka skridskor
Ida på skridskor för första gången

Favoritpuben i Jakan slog igen för gott. Jag såg till att vara med på bartömningen
Highlanderklockan stannar för alltid

Johanna och Ida provade på slalom i Lofsdalen för första gången. Jag misstänker att det inte var den sista.
Systrarna slalom

Jag rakar skallen och flätar skägget för första gången. Den rakade skallen och det flätade skägget var lite rekvisita till cykelresan till Mallorca som jag och några kompisar gjorde i mitten av april
rakad och flätad En kall öl på en av cykelrundorna under veckan på Mallis

Ida har otur som vanligt och får infektion i ett vanligt skrubbsår. Detta resulterar i antibiotika och ett nästan oräknerligt antal smärtsamma bandagebyten
Ida i bandage

Ida lär sig cykla
Ida kan cykla

Tokrenovering av radhuset som sedan säljs i rätt tid i början av juni
Tokrenovering några dagar innan visning

Alternativa OS, eller ett riktigt 120-årskalas, går av stapeln i Gunnarskog utanför Arvika
Alternativa OS - eller en riktig 120-årsfest

Flytten till Arvika går 23-24 juli. Stockholms största flyttbil får rycka in för att vi ska få plats med alla saker
Flyttlasset går från Viksjö Flyttlasset kommer till Arvika

Röjning av sly och renovering av huset påbörjas
Röjning Renovering

Förutom Mallisresan så drog polaren Tomaz och jag med några kompisar till Skeikampen i Norge för att njuta av stigsykkling under en helg i mitten av augusti. Eftersom Norgeresan kändes bra i benen bestämde jag mig för att köra ”Glafsfjorden runt” helgen efter. En nätt liten runda på 86 km, med sluttid på 2,52 och drygt 30 km/tim i snitt. Nöjd som f-n!
Cykelhelg med polaren Thomaz En halvfet räsercyklist i sina bästa år.

Min låtsasbror Magnus, numera känd som Ugglan Helge, med sambo kom på besök i oktober. En mycket trevlig helg med god mat och dryck samt tokiga påhitt
Magnus "Ugglan Helge" Karlsson

Ida har gått på dans med Funky-kids hela hösten. Här rockar de loss på avslutningen
Ida showar på Funky kids-avslutningen

Johanna och Ida var lucior i sina respektive tåg på skola och dagis
Johanna i luciatåget på Agnetebergsskolan Ida i luciatåget på Prästängsgården

Och så blev det jul. Familjen Janssons egenhändigt huggna gran från egen skog pryder det nyrenoverade vardagsrummetFam. Janssons första egenhuggna julgran från den egna skogen

Året kommer traditionsenligt att avslutat på samma sätt som tidigare tillsammans med familjen Backlund. Jag är självutnämd fyrverkerimästare……..
raketer

GOTT SLUT & GOTT NYTT ÅR!

HappyMTB inviger nya LB

Jag är i Stockholm och jobbar några dagar och passade på att äta middag hos min kompis Hanna som är krögare på krogen Lilla Barkarby.

LB har byggt ut lokalerna och fått både en schysst matsal och en ny pubhörna. Stor officiell invigning hölls i tisdag men vi får väl se kvällens visitation som Happys invigning av den nyrenoverade lokalen. Tack Hanna för Give-away-påsen!

Några av mina cykelkompisar dök också upp. Nu sitter jag i baren och smuttar på ett smakprov jag fick av Hanna.

Last call at finölspuben i Viksjö

Kul att vi lyckades klämma in en finölskväll trots regn och köksplanering. Thomaz tog elbilen med cykeln på taket och kom över i kväll. Det behöver inte vara något märkvärdigt mer än ölen eftersom båda är smått lyriska över Belgisk öl.

Jag fick hjälp av T med en massa fix på min Linuxserver som inte har funkat riktigt bra. Nu verkar allt snurra problemfritt.

Vi snackade om cykel, datorer, bilar, öl och flera andra mer eller mindre onämnbara ämnen som vi snuddade vid.

Synd att inte flera har nappat på blänkaren om en riktigt härlig cykelhelg på Skeikampen i Norge. Min tråd på Happymtb har helt dött ut. Vad man missar om man inte åker? Tre underbara cykeldagar i fantastisk fjällterräng, fest, öl, och cykelsnack! Vi har redan fyllt en stuga, men det hindrar ju inte att några andra happyiter bokar en egen stuga och hänger på.

Nåja. Sista kvällen, på det här sättet, innan jag flyttar till Arvika var jättetrevlig som vanligt. Men av någon anledning blir det mindre gjort så fort grannen Tobias kommer in. Jag vet inte riktigt vad det beror på….

Elbil till trots, men med den akoholhalt som T lyckades pumpa in i sitt blodomlopp så får man inte köra. Kanske inte ens cykla? Natten var mörk och jag fick låna ut min superstarka Dinotte-lampa så att han skulle finna vägen hem.

Viktiga papper

Under de senaste dagarna har jag använt min namnteckning till att signera två mycket viktiga papper.

I fredags skrev jag på ett anställningsavtal för en firma från Sundsvall med kontor i Karlstad. Jag var lite tvehågsen över att söka jobb med fast anställning då min egen firma går så pass bra just nu att jag inte får tiden att räcka till. Eller det kanske var just därför som jag bestämde mig för att lägga firman på is ett tag och till slut knackade ihop en ansökan. Vi flyttar till en ny ort inom kort och jag vill hinna med lite annat än att bara jobba och sköta firmans papper på kvällar, nätter och helger.

Anställningsavtal

Vad jag ska göra? Jobba med försäljning och service av ett GPS-baserat guidesystem för grävmaskiner. Det kommer att bli lattjo-lajban!

Nu ikväll var det dax igen. Vi ska sälja vårt hus och hade VIP-visning på måndagskvällen. Det såldes ett hus här i förra veckan. Den visningen var årets största enligt mäklaren och huset såldes till ett av de högre priserna i området. Vi drog nytta av detta genom att bjuda in de som hade varit med och bjudit. Det fungerade enligt planerna och vi sålde vårt hus till tangerat rekordpris.

Grattis husköparna! Ni har nog inte fattat det ännu, men ni har köpt ett av de finaste radhusen på Högbyvägen!

Köpekontrakt