Jag skulle ta examen från skidgymnasiet i Torsby och hade precis fått klart med ett jobb. På svenskalektionerna sista månaderna innan skolslutet fick vi lära oss hur man ställde upp ett maskinskrivet brev. Ni vet: mottagaradress uppe till höger, Rubrik, ingress, indrag vid start av stycke osv. osv. För att göra det hela lite verklighetstroget hade läraren plockat med sig tidningar från arbetsförmedlingen. På den tiden var det tjocka tidningarna från AF fulla med riktiga jobbannonser och för oss som skulle sluta gymnasiet med bara två eller tre års utbildning var det bara att välja och vraka bland jobben som lagerarbetare, vaktmästare eller sorterare. Mitt maskinskrivna brev och mitt CV som då bestod av grundskola, gymnasieutbildning och en kurs med SISU-idrottsutbildarna gav mig ett jobb som vaktmästare på ett kontorshotell i Bromma. Nu blev det tack och lov inte så. Med hjälp av några telefonsamtal och goda kontakter så ändrades mina planer bara någon vecka innan skolavslutningen.

Tack vare Bruno Jervfors kunde jag måndagen den 13 juni 1988, tre dagar efter examen, kliva in på Lantmäteriavdelningen på Järfälla kommun och börja arbeta. Idag skulle man nog kalla det en lärlingsplats då jag var helt outbildad i yrket och endast visste att jobbet involverade kartor på något sätt.

Efter en kort introduktion av Bruno och nödvändig pappersexercis (anställningspapprena skrevs på plats och lönen sattes till astronomiska 7500 kr/mån före skatt) blev jag presenterad för mina blivande arbetskamrater. Jag skulle jobba tillsammans med Göran och Gunlög.
Efter fika åkte vi ut för att göra en utsättning av ett garage. När vi kom fram satt där redan en gjutform och Göran deklarerade ”de jäklarna har redan börjat, vi får göra en inmätning istället!” Jag begrep inte mycket i början, men snappade upp lite grann hela tiden.

Eftersom Gunlög var den av ”utefolket” som senast hade utbildat sig så var det i vårat mätlag som den nya totalstationen, en Geodimeter 400 med Geodat 126/HP41 som fältminne, hamnade. Gunlög mätte och Göran och jag tog hand om slägga, träpålar och gränsrör. Göran lärde mig mycket om hantverket med att slå pålar och rör och hur man fuskade utan att det märktes. Han var av det äldre gardet som aldrig riktigt kunde anamma den nya digitala tekniken, men när det kom till avvägning med så var rollerna ombytta. Göran mätte med mig som protokollförare och Gunlög fick gå med avvägningsstången. Han var säker som få på att läsa av den manuella avvägarens över- mellan- och understreck mot avvägningsstången där man skattade millimetrarna, och trots att tågen var långa och krokiga så diffade framåt och bakåt sällan mer än några mm.
Jag ville dock mer och hade tur när Gunlög beslöt sig för att byta jobb. Jag hamnade tillsammans med Lasse som fick ta över mig som pinnis och totalstationen eftersom han var näst yngst och vars utbildning hade längst bäst-före-datum!

Nu exploderade det! Lasse tyckte att det var kul att lära ut och jag sög åt mig som en svamp. Det tog inte lång tid innan vi delade på ansvaret att förbereda jobben och stå bakom instrumentet och det var nog Lasse som indirekt fick mig att börja plugga igen. 1991 tog jag tjänstledigt från kommunen och hoppade på Mät- och Kartteknisk utbildning vid Åsö gymnasium i Stockholm vilket innebar två års heltiddstudier i gymnasieform. Utbildningen var väl inte direkt anpassade till den allra senaste tekniken. Vad sägs om att det ingick i kursplanen att lära sig att framställa kartor med hjälp av en portabel kartograf, måttband och kompass! Lite teknik fanns det i alla fall och jag hade tur då de båda kartprogrammen KORDAB och Autoka PC som användes för kartframställning hos min arbetsgivare även fanns representerade på skolan.
Under fältövningarna i Rånäs 1992 var vi ett modigt gäng som byggde fackverkstorn på dagarna och mätte stomnät på nätterna då det var svalt och sommarvärmen inte skapade luftdaller som försvårade sikten i mätinstrumenten. Tornen var 23 meter höga med en liten plattform på 21,5 meters höjd. Sista fackverksdelen var så smal att man bara kunde sätta en fot i taget i trappsteget när man klättrade upp.

Jag lärde mig en hel del och kom tillbaka till mitt jobb som utbildad mätningsingenjör med jämförelsevis goda kunskaper i programmen KORDAB och Autoka PC. Detta gjorde att jag blev involverad i uppbyggnaden av kommunens kartdatabaser för primärkarta och fastighetsdata tillsammans med 1:e mätningsingenjör Eriksson.
Programmet KORDAB snurrade på i ett internet nätverk i ABC800-miljö där alla punkter lagrades på en bandstation med ett internminne på 2 Mb. Vi fyllde detta minne under arbetet med kartbaserna och var tvungen att uppgradera. Ett nytt minne på 5 Mb sattes in och 1:e mätningsingenjör Eriksson berättade stolt i fikarummet att vi nu aldrig skulle behöva utöka minneskapaciteten. 5 Mb skulle räcka till allt som vi behövde spara! Strax därefter, året var 1992 tror jag, installerades ett gemensamt nätverk för PC i kommunhuset och ABC800-miljön skrotades.

Åren rullade på men jag hade aldrig tråkigt. Arbetsuppgifterna var varierande och jag hade kul tillsammans med jobbarkompisarna. Vi var iväg på organiserade resor där SKMF-dagarna var målet och helt oorganiserade resor till Sälen, Åland och den betydligt mindre ön Eldholmen i Mälaren där målet var något helt annat!
De sista tre åren fick jag möjlighet att leda Lantmäteriavdelningen som chef för både kart- och mätpersonal. Det var en intressant period där jag lärde mig mycket. Men efter 13 år på samma ställe tyckte jag att det var nog och sökte nya utmaningar i grannkommunen Ekerö.

På Ekerö var rollen en annan. Jag jobbade som Kart- och GIS-samordnare och ansvarade för uppbyggnad och utveckling av ett kommungemensamt GIS. Lägg därtill att jag var kartansvarig för ett EU-projekt där vi samarbetade med Ekerö´s vänorter i Estland och Lettland.

Under en utbildning i samband med att jag bytte jobb så träffade jag Magnus Thunstedt vilket resulterade i att jag erbjöds extrajobb i hans nystartade firma. För att kunna ta dessa jobb var jag tvungen att starta en egen firma. JR Kartservice bildades och ett frö såddes. År 2000 hoppade jag in som delägare i Atrigo AB och fick fullt upp med att hålla ordning på allt digitalt material som producerades i samband med byggnationen av 23 mil järnväg längs norrlandskusten.
Under 8 år hade jag Botniabanan AB som min huvuduppdragsgivare där jag jobbade som datasamordnare framför allt med teknikslagen mark och signal.

2008 var mitt uppdrag för BBAB slut och vi flyttade till Arvika där min fru är uppväxt. Inför flytten sonderade jag terrängen för att driva mitt eget företag vidare men såg att det skulle bli svårt samtidigt som jag tyckte att allt som hade med flytt och att komma till ett nytt ställe räckte gott. Jag la därför företagsplanerna på hyllan och tog anställning igen.

Jobbet som säljare i Karlstad varade bara i sex månader av olika anledningar. Jag gick hemma i några månader och insåg att det fortfarande inte fanns något passande jobb för mig i Arvika. Jag gjorde därför större och större cirklar på kartan i min jakt på nytt jobb och fick anställning som GIS-ingenjör på Lerums kommun dit jag veckopendlade under ett drygt år. Jag är hängiven och gillar mitt yrkesval och var inte beredd på att byta karriär och betalade därför ur egen kassa mitt dubbla boende och alla resor som jobbet innebar. Jobbet var roligt och arbetsplatsen hade en behaglig stämning. Mina arbetsuppgifter bestod bland annat av att drifta Autoka PC, programmet som jag lämnade i Järfälla ungefär 10 år tidigare! Jag trivdes bra men längtade naturligtvis hem. Att ligga borta hela veckor och bara träffa familjen på helgerna tär på en.

Så till slut så dök det äntligen upp en annons där Lantmäteriet/Metria sökte folk till ett antal orter i Sverige. Karlstad fanns inte med i den annons där jag hittade de mest intressanta arbetsuppgifterna men jag sökte ändå och talade om att jag ville sitta i Karlstad, och så blev det. Nu jobbar jag åt Metria AB tillsammans med ett  bra gäng.

25 år med kartor alltså! Vad ska man göra sen då?