Cancer är bajs! – Spin of Hope

Jag känner allt för många som har drabbats av cancer. Flera av dem förlorade tyvärr kampen och finns inte med mig längre. Det är för jäkligt med denna sjukdom som slår så skoningslöst hos både gammal och ung. När ett barn drabbas så känns det extra jäkligt och för några år sedan bestämde jag mig därför att det är till cancerforskning som mina bidragspengar skall gå. Andra bidragsorganisationer får skaffa sig pengar från annat håll.

Nu på lördag den 29 mars arrangerar Barncancerfonden Spin of Hope där alla pengar oavkortat går till barncanserforskning. Hälsokompaniet i Arvika är i år med och deltar. Under lördagen kommer de att erbjuda fem spinningpass där anmälningsavgiften på 125 kr per pass går till forskningen.

Jag kommer att köra alla fem pass, hur många kör Du?

Spin of Hope

Om Du inte deltar i Spin of Hope och skänker pengar den vägen så kan Du alltid ge ett bidrag ändå via Barncancerfondens gåvosida. Det kommer också att stå en insamlingsbössa på Hälsokompaniet dit Du kan gå och stoppa i en slant om Du hellre vill det.

#52-53 av #crop100

För någon månad sedan gjorde vi i ordning ungarnas rum. Det innebar total makeover förutom furugolven som slipades och lades om när vi flyttade in på Struperud. Allt i rummen förutom sängar och skrivbord byttes ut och vi testade IKEAS kassasystem så till den milda grad att kassaapparaten fick startas om då det visade sig att den bara klarade av 99 artiklar….

Sängramen till Idas madrass med tillhörande sängbord slängdes ut på blocket och nu i kväll kom en gemytlig dansk busschaufför och hans lika trevliga fru från Kil och köpte den för en 5-hunka.

Bild

Team Rosa – landsväg

Efter de 8 milen ner till Caféet i Värmskog hann jag vila en stund innan Ida kom hem från något kalas och var tokladdad för racerpremiär på sin nya 24″-racer. Det var bara att dra på sig en tröja och ge sig av igen.

Handbromsarna är lite för stora men efter lite justerande så fick vi till det så pass bra att vi kunde cykla en tur längs de fina vägarna i Högvalta.

Ida trampar på!

Idas racer

Det funkar dock inte tillräckligt bra för att jag ska våga åka iväg på någon längre tur med henne. Vi måste klura ut någonting bättre.

Jag frågar expertisen här och nu: hur skulle det funka att sätta dit CX-bromshandtag tillsammans med Sora-bromsarna på övre greppet av styret?

Som pappa är jag helnöjd. Båda döttrarna gillar att cykla och de har bra cyklar som ger dem förutsättning att utveckla cykelintresset.

Team rosa

Ida och Johanna har visat intresse för att cykla både i skogen och på landsväg och som den idrottsfarsa jag är försöker jag att se till att de har bra grejor att åka på, springa med, eller glida på beroende vilken idrott de vill pyssla med. Har man bra grejor blir det roligare att hålla på och det ger förutsättningar för att utvecklas. Glädjen att hålla på är viktigast, men man ska inte bli efter pga. materialet ens när man är barn, så resonerar jag.

I höstas fick jag tag på en bra MTB-ram till Johanna och bestämde mig för att bygga någonting rosa. Ramen hängdes upp i verkstaden i slutet av oktober 2012 med tanken att jag skulle pyssla lite med den då och då så att den skulle bli klar till våren utan stress och press. Och där blev den hängande…

Johannas Giant-ram

Medans Johannas ram hängde där och väntade insåg jag att idén med att bygga en racer till Ida av en gammal 24″ pojkcykel skulle bli krångligare än jag hade räknat med och när det dök upp en 24″ barnracer på en köp- och sälj-sajt så öppnade jag lädret igen och budade hem cykeln från Malmö. Den behövde också lite omvårdnad men blev bara ståendes i garaget den också…

Idas racer

Sen blev det vår och pappa drog till Mallorca för att cykla och där vet ni vad som hände. Visste ni inte? Jag blev påkörd av en bilist och pajjade vänster arm så att det inte gick att skruva cykel när jag kom hem. Och ja, jag är vänsterhänt!

Jag packade döttrar, cyklar, hjul och lådor med delar i bilen i måndags kväll och åkte ner till Järnskogs handel där Monika basar och hennes gubbe Nisch skruvar cyklar när han kommer hem från sitt vanliga jobb. Ja Monika skruvar cyklar hon också, men så här i cykeltider så hjälps de åt och kommer ändå inte hem från affären förrän framåt 22-tiden på kvällarna i alla fall.

Jag fick lämna in cyklarna och talade om att vi räknade med premiärtur till helgen. Nisch skickade statusrapporter via MMS där han meddelade framsteg via foto eller frågade varför det inte fanns något styre eller bromshandtag i lådorna som jag skickade med. Alla problem löstes och i förmiddags hämtade jag två rosafierade (nypåhittat ord av Johanna) cyklar till båda döttrarnas förtjusning. Stort tack till Monika och Nisch för hjälpen, ni vet vad som väntar!

  

Förmiddagen bjöd på cykelväder så Johanna hängde med när jag och klubbkompisen Jonas rekade banan till nästa veckas MTB-tävling i Värmlandsserien. Hon var nöjd med cykeln även om hon hänger med huvudet på bilden.

Premiärturen

Katt under hett plåttak

Det var ju för drygt en vecka sedan som den lilla kattungen satt och jamade utanför vårt hus. Efter att den fått lite mat och mänsklig kontakt så bestämde den sig för att bosätta sig under ett av uthusen. Jag fick tag på katten en kväll och vi kunde plocka bort ett part fästingar på den medans den spann förnöjt på min axel.

När vi åkte bort några dagar så tog svärmor över att skämma bort kattungen. Det blev färsk strömming från torget, fiskbullar på burk och en gammal avlagd ylletröja. När vi kom hem igen så tog det bara en liten stund innan den lilla krabaten visade sig. Nu har Ida och Johanna knutit papperstussar och strumpor i snören som den leker med. Den äter med god aptit. Kokt ris eller torrfoder verkar vara favoriterna. Makaroner äter den till nöds….

Anna Karin är den som just nu har bäst hand med den lilla gosekatten. När jag eller barnen kommer nära kryper den gärna ner under uthuset igen.

Vilket kattliv!

I går kväll hittade vi en liten kattunge i en buske utanför huset där den satt och jamade. Orutinerade som vi är när det gäller katter så fick den lite mjölk och uppblött bröd på ett fat.

Sen tackade den för sig och sprang och gömde sig under ett av uthusen. Där ställde vi ett litet fat med vatten och la dit en gammal filt.

Jag Googlade lite och hittade ett par tips om mat, så i morse serverade vi den lilla krabaten, som tillfälligt döpts till Ville vilse, kokt ris med lite smör. Ville var vrålhungrig och åt med god aptit. Nu sitter den under uthuset och jamar så där lite hjärtskärande. Vi ska fråga runt i grannskapet om någon saknar en kattunge, men utsikten att så skulle vara fallet är inte stor eftersom det finns en del vildkatter här ute på landet.

Jag skulle bedöma att storleken på Ville är ungefär som när man ger bort kattungar. Hur gammal är den då? Vi plockade bort maten för honom så att den inte skulle föräta sig. Hur mycket äter de? Vad äter de förutom kokt ris?

Är den söt? JA!