25 år med kartor

Jag skulle ta examen från skidgymnasiet i Torsby och hade precis fått klart med ett jobb. På svenskalektionerna sista månaderna innan skolslutet fick vi lära oss hur man ställde upp ett maskinskrivet brev. Ni vet: mottagaradress uppe till höger, Rubrik, ingress, indrag vid start av stycke osv. osv. För att göra det hela lite verklighetstroget hade läraren plockat med sig tidningar från arbetsförmedlingen. På den tiden var det tjocka tidningarna från AF fulla med riktiga jobbannonser och för oss som skulle sluta gymnasiet med bara två eller tre års utbildning var det bara att välja och vraka bland jobben som lagerarbetare, vaktmästare eller sorterare. Mitt maskinskrivna brev och mitt CV som då bestod av grundskola, gymnasieutbildning och en kurs med SISU-idrottsutbildarna gav mig ett jobb som vaktmästare på ett kontorshotell i Bromma. Nu blev det tack och lov inte så. Med hjälp av några telefonsamtal och goda kontakter så ändrades mina planer bara någon vecka innan skolavslutningen.

Tack vare Bruno Jervfors kunde jag måndagen den 13 juni 1988, tre dagar efter examen, kliva in på Lantmäteriavdelningen på Järfälla kommun och börja arbeta. Idag skulle man nog kalla det en lärlingsplats då jag var helt outbildad i yrket och endast visste att jobbet involverade kartor på något sätt.

Efter en kort introduktion av Bruno och nödvändig pappersexercis (anställningspapprena skrevs på plats och lönen sattes till astronomiska 7500 kr/mån före skatt) blev jag presenterad för mina blivande arbetskamrater. Jag skulle jobba tillsammans med Göran och Gunlög.
Efter fika åkte vi ut för att göra en utsättning av ett garage. När vi kom fram satt där redan en gjutform och Göran deklarerade ”de jäklarna har redan börjat, vi får göra en inmätning istället!” Jag begrep inte mycket i början, men snappade upp lite grann hela tiden.

Eftersom Gunlög var den av ”utefolket” som senast hade utbildat sig så var det i vårat mätlag som den nya totalstationen, en Geodimeter 400 med Geodat 126/HP41 som fältminne, hamnade. Gunlög mätte och Göran och jag tog hand om slägga, träpålar och gränsrör. Göran lärde mig mycket om hantverket med att slå pålar och rör och hur man fuskade utan att det märktes. Han var av det äldre gardet som aldrig riktigt kunde anamma den nya digitala tekniken, men när det kom till avvägning med så var rollerna ombytta. Göran mätte med mig som protokollförare och Gunlög fick gå med avvägningsstången. Han var säker som få på att läsa av den manuella avvägarens över- mellan- och understreck mot avvägningsstången där man skattade millimetrarna, och trots att tågen var långa och krokiga så diffade framåt och bakåt sällan mer än några mm.
Jag ville dock mer och hade tur när Gunlög beslöt sig för att byta jobb. Jag hamnade tillsammans med Lasse som fick ta över mig som pinnis och totalstationen eftersom han var näst yngst och vars utbildning hade längst bäst-före-datum!

geodimeter 400

Nu exploderade det! Lasse tyckte att det var kul att lära ut och jag sög åt mig som en svamp. Det tog inte lång tid innan vi delade på ansvaret att förbereda jobben och stå bakom instrumentet och det var nog Lasse som indirekt fick mig att börja plugga igen. 1991 tog jag tjänstledigt från kommunen och hoppade på Mät- och Kartteknisk utbildning vid Åsö gymnasium i Stockholm vilket innebar två års heltiddstudier i gymnasieform. Utbildningen var väl inte direkt anpassade till den allra senaste tekniken. Vad sägs om att det ingick i kursplanen att lära sig att framställa kartor med hjälp av en portabel kartograf, måttband och kompass! Lite teknik fanns det i alla fall och jag hade tur då de båda kartprogrammen KORDAB och Autoka PC som användes för kartframställning hos min arbetsgivare även fanns representerade på skolan.
Under fältövningarna i Rånäs 1992 var vi ett modigt gäng som byggde fackverkstorn på dagarna och mätte stomnät på nätterna då det var svalt och sommarvärmen inte skapade luftdaller som försvårade sikten i mätinstrumenten. Tornen var 23 meter höga med en liten plattform på 21,5 meters höjd. Sista fackverksdelen var så smal att man bara kunde sätta en fot i taget i trappsteget när man klättrade upp.

G-torn

Jag lärde mig en hel del och kom tillbaka till mitt jobb som utbildad mätningsingenjör med jämförelsevis goda kunskaper i programmen KORDAB och Autoka PC. Detta gjorde att jag blev involverad i uppbyggnaden av kommunens kartdatabaser för primärkarta och fastighetsdata tillsammans med 1:e mätningsingenjör Eriksson.
Programmet KORDAB snurrade på i ett internet nätverk i ABC800-miljö där alla punkter lagrades på en bandstation med ett internminne på 2 Mb. Vi fyllde detta minne under arbetet med kartbaserna och var tvungen att uppgradera. Ett nytt minne på 5 Mb sattes in och 1:e mätningsingenjör Eriksson berättade stolt i fikarummet att vi nu aldrig skulle behöva utöka minneskapaciteten. 5 Mb skulle räcka till allt som vi behövde spara! Strax därefter, året var 1992 tror jag, installerades ett gemensamt nätverk för PC i kommunhuset och ABC800-miljön skrotades.

Åren rullade på men jag hade aldrig tråkigt. Arbetsuppgifterna var varierande och jag hade kul tillsammans med jobbarkompisarna. Vi var iväg på organiserade resor där SKMF-dagarna var målet och helt oorganiserade resor till Sälen, Åland och den betydligt mindre ön Eldholmen i Mälaren där målet var något helt annat!
De sista tre åren fick jag möjlighet att leda Lantmäteriavdelningen som chef för både kart- och mätpersonal. Det var en intressant period där jag lärde mig mycket. Men efter 13 år på samma ställe tyckte jag att det var nog och sökte nya utmaningar i grannkommunen Ekerö.

På Ekerö var rollen en annan. Jag jobbade som Kart- och GIS-samordnare och ansvarade för uppbyggnad och utveckling av ett kommungemensamt GIS. Lägg därtill att jag var kartansvarig för ett EU-projekt där vi samarbetade med Ekerö´s vänorter i Estland och Lettland.

Under en utbildning i samband med att jag bytte jobb så träffade jag Magnus Thunstedt vilket resulterade i att jag erbjöds extrajobb i hans nystartade firma. För att kunna ta dessa jobb var jag tvungen att starta en egen firma. JR Kartservice bildades och ett frö såddes. År 2000 hoppade jag in som delägare i Atrigo AB och fick fullt upp med att hålla ordning på allt digitalt material som producerades i samband med byggnationen av 23 mil järnväg längs norrlandskusten.
Under 8 år hade jag Botniabanan AB som min huvuduppdragsgivare där jag jobbade som datasamordnare framför allt med teknikslagen mark och signal.

Premiärtåget på Botniabanan

2008 var mitt uppdrag för BBAB slut och vi flyttade till Arvika där min fru är uppväxt. Inför flytten sonderade jag terrängen för att driva mitt eget företag vidare men såg att det skulle bli svårt samtidigt som jag tyckte att allt som hade med flytt och att komma till ett nytt ställe räckte gott. Jag la därför företagsplanerna på hyllan och tog anställning igen.

Jobbet som säljare i Karlstad varade bara i sex månader av olika anledningar. Jag gick hemma i några månader och insåg att det fortfarande inte fanns något passande jobb för mig i Arvika. Jag gjorde därför större och större cirklar på kartan i min jakt på nytt jobb och fick anställning som GIS-ingenjör på Lerums kommun dit jag veckopendlade under ett drygt år. Jag är hängiven och gillar mitt yrkesval och var inte beredd på att byta karriär och betalade därför ur egen kassa mitt dubbla boende och alla resor som jobbet innebar. Jobbet var roligt och arbetsplatsen hade en behaglig stämning. Mina arbetsuppgifter bestod bland annat av att drifta Autoka PC, programmet som jag lämnade i Järfälla ungefär 10 år tidigare! Jag trivdes bra men längtade naturligtvis hem. Att ligga borta hela veckor och bara träffa familjen på helgerna tär på en.

Så till slut så dök det äntligen upp en annons där Lantmäteriet/Metria sökte folk till ett antal orter i Sverige. Karlstad fanns inte med i den annons där jag hittade de mest intressanta arbetsuppgifterna men jag sökte ändå och talade om att jag ville sitta i Karlstad, och så blev det. Nu jobbar jag åt Metria AB tillsammans med ett  bra gäng.

25 år med kartor alltså! Vad ska man göra sen då?

#2 & #3 av #crop100

#2: Fyllde släpkärran med 5 kubik skräp och dumpade det på Mossebergs ÅVC i Arvika. Hade jag räknat prylarna så hade det nog blivit #crop1000!

#3: Rensade dessutom bort två par skor ur garderoben. Dessa hamnar i en säck med kläder och annat som skall lämnas iväg till bättre behövande.

#crop100 – Nu ska 100 prylar bort!

Jag är lite av en samlare. Jag har svårt att göra mig av med saker som det inte är något fel på eller prylar som jag vet att jag har användning för bara jag får tid att sätta igång med det där projektet som än så länge bara finns i mitt huvud. Som tur är bor vi på landet och har än så länge gott om plats att stuva undan bra-att-ha-prylarna bakom stora byggnader utomhus eller inomhus i väl tilltagna uthus och garage.

I morse läste jag en tankeväckande artikel i DN som går ut på att göra sig av med 100 saker på ett år. Precis den sparken i arslet som jag behöver!

Jag börjar nu! Hur gör Du?

100 prylar

Läs hela artikeln här:

http://www.dn.se/ekonomi/gor-dig-av-med-100-saker-pa-ett-ar

Läs om #crop100 här:

http://bisonblog.se/2013/05/crop100-the-living-with-less-movement/

Team Rosa – landsväg

Efter de 8 milen ner till Caféet i Värmskog hann jag vila en stund innan Ida kom hem från något kalas och var tokladdad för racerpremiär på sin nya 24″-racer. Det var bara att dra på sig en tröja och ge sig av igen.

Handbromsarna är lite för stora men efter lite justerande så fick vi till det så pass bra att vi kunde cykla en tur längs de fina vägarna i Högvalta.

Ida trampar på!

Idas racer

Det funkar dock inte tillräckligt bra för att jag ska våga åka iväg på någon längre tur med henne. Vi måste klura ut någonting bättre.

Jag frågar expertisen här och nu: hur skulle det funka att sätta dit CX-bromshandtag tillsammans med Sora-bromsarna på övre greppet av styret?

Som pappa är jag helnöjd. Båda döttrarna gillar att cykla och de har bra cyklar som ger dem förutsättning att utveckla cykelintresset.

Räkmacka!

Arvika IS hjälper Hälsokompaniet med cykelträning inför deras satsning på halvklassikern och idag var det fikatur till Cafét i Värmskog där de serverar riktigt bra räkmackor. Jag har inte cyklat tvåhjuling sedan olyckan på Mallorca men armen har känts bättre och bättre för varje dag som gått den senaste veckan så jag tänkte att det skulle funka att cykla på riktigt igen.

Uppslutningen var god och 23 cyklister gav sig iväg kl. 10 i förmiddags från Mekonomens parkering i Arvika. Snittfarten skulle vara 22 km/tim men det gick fortare än så ganska direkt. Inte så att det var någon tokkörning men snittet slutade på dryga 25 km/tim och några fick slita ont på hemvägen. Vi var några AIS:are som försökte att hålla ihop gruppen och hjälpa de som sackade efter. Och faktiskt så lyckades vi få ihop gruppen så när som på några Arvika-cyklister med för mycket sprätt i benen som låg långt före oss andra.

Vi skrapade ihop ca. 8 mil lite beroende på vart man startade. Min arm började protestera efter 3 mil så jag fick hänga upp den i den uppknäppta vindvästen för att avlasta. ”Se där kommer Napoleon!” sa de som mötte oss… Nu blir det tabletter i roliga färger, soffhäng och cykel på Eurosport, det sover man bra till!

Jag stal ett snyggt foto som Spinninginstruktören Maria tog när vi svullade i oss räkmackor!

Räkmacketur

Team rosa

Ida och Johanna har visat intresse för att cykla både i skogen och på landsväg och som den idrottsfarsa jag är försöker jag att se till att de har bra grejor att åka på, springa med, eller glida på beroende vilken idrott de vill pyssla med. Har man bra grejor blir det roligare att hålla på och det ger förutsättningar för att utvecklas. Glädjen att hålla på är viktigast, men man ska inte bli efter pga. materialet ens när man är barn, så resonerar jag.

I höstas fick jag tag på en bra MTB-ram till Johanna och bestämde mig för att bygga någonting rosa. Ramen hängdes upp i verkstaden i slutet av oktober 2012 med tanken att jag skulle pyssla lite med den då och då så att den skulle bli klar till våren utan stress och press. Och där blev den hängande…

Johannas Giant-ram

Medans Johannas ram hängde där och väntade insåg jag att idén med att bygga en racer till Ida av en gammal 24″ pojkcykel skulle bli krångligare än jag hade räknat med och när det dök upp en 24″ barnracer på en köp- och sälj-sajt så öppnade jag lädret igen och budade hem cykeln från Malmö. Den behövde också lite omvårdnad men blev bara ståendes i garaget den också…

Idas racer

Sen blev det vår och pappa drog till Mallorca för att cykla och där vet ni vad som hände. Visste ni inte? Jag blev påkörd av en bilist och pajjade vänster arm så att det inte gick att skruva cykel när jag kom hem. Och ja, jag är vänsterhänt!

Jag packade döttrar, cyklar, hjul och lådor med delar i bilen i måndags kväll och åkte ner till Järnskogs handel där Monika basar och hennes gubbe Nisch skruvar cyklar när han kommer hem från sitt vanliga jobb. Ja Monika skruvar cyklar hon också, men så här i cykeltider så hjälps de åt och kommer ändå inte hem från affären förrän framåt 22-tiden på kvällarna i alla fall.

Jag fick lämna in cyklarna och talade om att vi räknade med premiärtur till helgen. Nisch skickade statusrapporter via MMS där han meddelade framsteg via foto eller frågade varför det inte fanns något styre eller bromshandtag i lådorna som jag skickade med. Alla problem löstes och i förmiddags hämtade jag två rosafierade (nypåhittat ord av Johanna) cyklar till båda döttrarnas förtjusning. Stort tack till Monika och Nisch för hjälpen, ni vet vad som väntar!

  

Förmiddagen bjöd på cykelväder så Johanna hängde med när jag och klubbkompisen Jonas rekade banan till nästa veckas MTB-tävling i Värmlandsserien. Hon var nöjd med cykeln även om hon hänger med huvudet på bilden.

Premiärturen

Mallis 2013

Tredje gången gillt brukar det ju heta så nu får det vara nog med cykelresor till Mallorca på ett tag. I år blev tredje året i rad som det har gått åt h-vete med cykelveckan!

Dag två på årets tripp för några veckor sedan så blev jag påkörd av en bil och så var den cykelveckan över. Jag blev prejad i en rondell och hade väl tur som blev tagen med bakdörren och inte med fronten eller framskärmen. Nu damp jag ju ner i backen bakom bilen och slog mig bara mot marken och slapp att bli mosad av en uppsättning spanska bilhjul.

Armen är fortfarande inte bra och eftersom jag är gjord av mjukost så lutar det åt att jag tar en runda till i sjukvårdskarusellen nästa vecka.

Nu ska jag satsa på DM i casting till nästa år och så ska jag börja göra stentroll.

Rondell-krock

Och här står jag nykrockad i en rondell och snackar spanska!

Börja på fredag och sluta på söndag

I fredags började jag vintersäsongen med ett längdskidpass tillsammans med äldsta dottern och idag, söndag så avslutade jag samma säsong med ett längdskidpass med samma dotter på de kanonfina spåren i Lofsdalen. Nu har de ju haft vädret med sig med mycket snö och rejält kalla nätter, men spåren håller alltid hög klass här.

Perfekta spår!

Det är jättekul att Johanna är så sugen på längdskidor. Det ger mig ju möjligheten att hitta lusten till skidåkning igen och så får jag ju köpa mera prylar. Jäklar vad mycket valla med olika beteckningar det finns. Här kan jag nog grotta ner mig rejält!
Mellan längdpassen så hann vi med två heldagar i slalombacken. Jag gick i skidskola med gamla skidkompisen Jonny förra året och hittade successivt mer och mer carving i både skidor och kropp för varje timme som gick. Det var så pass roligt att jag nog kommer att investera i egen utrustning till nästa år. Jag har massor med kompisar som är experter på slalom och vet allt om radie och styvhet, på skidor alltså! Hjälp mig!

Pistkarta Lofsdalen
Nu avslutar vi vintersäsongen som sig bör, afterski med öl getost och rökt skinka, och tar sikte på sommarsäsongens alla afterbike´s med öl getost och rökt skinka!