I höstas hissade jag ner sadeln i botten på en av 16″-cyklarna som stod i förrådet för att Ida, då drygt 4 år, tjatade om att få prova att cykla utan stödhjul.

Det funkade skapligt så länge hon var koncentrerad på uppgiften. Det märktes direkt när hon fick ögonen på någonting annat. I sina bästa stunder fixade hon 15-20 meter med mig springande bredvid.

Sen blev det vinter och senare vår. Den lila cykeln utan stödhjul åkte fram igen och jag spran bakom och hejade på. Samma sak som tidigare, när koncentrationen var hög funkade det bra och när hon fick ögonen på någonting annat bar det oftast iväg in i någon buske eller så.

För någon månad sedan gick vi på långpromenad och flickorna fick cykla. Eller jag fick springa mig riktigt trött eftersom Ida cyklade allt längre sträckor utan att jag behövde hålla i.

Förra veckan cyklade hon i princip helt själv till skolan i området när vi skulle hämta storasyster Johanna.

I dag tog vi en promenad till min far som skulle bjuda på mat nere på Viksjö Golfklubb. Nu hade någonting hänt med Ida. Hon trampar iväg i lugn takt och har inga som helst problem att hålla balansen i flera hundra meter. Jag behöver bara småjogga några steg ibland för att hålla jämna steg med henna och vara beredd på att hon ska stanna. För att bromsa har hon inte riktigt hajat ännu. Det är allt eller inget!

En superglad Ida som cyklar själv och avslutar turen med en stoppsladd på grusplanen utanför huset!